Två-tre glas vin, för mycket

Jag sitter ensam på en nattbuss i kalla oktober och lite så där känslosam man kan bli efter några glas vin. För det första: varför blir “ett glas vin” oftast typ två-tre fler? Det beror nog på fina vänner och bra stämningar, eller kanske hjärtan i många fall. Iallafall, för det andra:  En del säger att vin kan läka ett brustet hjärta. Visst, men jag skulle säga att det lika väl rispar på det redan läkta hjärtat. Kanske vinet är gammalt då, eller inte tillräckligt dyrt? Men något gör det med en vissa nätter, kanske helst då du får sitta själv på en nattbuss medan dina vänner får somna i famnen på någon annan. Eller så är det de här jädrans låtarna som alltid ligger i mina spellistor som borde raderas, just för att de har en tendens att dyka upp under just sånna här situationer. De är kvar för att de är alldeles för bra för att raderas, men borde för att de påminner alldeles för bra. Eller så kanske ett hjärta aldrig riktigt läker, det blir alltid ärr kvar. Jag har ett ärr på näsan efter att jag hade vattkoppor när jag var liten. Kollar jag riktigt, rikitigt noga så ser jag det och påminns om då jag var täckt av kliande vattkoppor, och varje gång klias det självklart någonstans. Lite så är det nog med ett brustet hjärta – tänker, lyssnar eller känner du efter riktigt, riktigt noga så påminns du av allt det där fina och ofina och trots att du är över det nu så hugger det självklart alltid till lite i hjärtat.

En smak av svartvinbärstuggummi

gammal text

Vi hade börjat lära känna varandra; Jag visste att han gillade att doppa mariekex i oboy och att han hade en hund när han var liten som han i flera år trodde var hans egen och att han blev helt förstörd när han fick höra att det var hans syskons också. Han visste att jag var mörkrädd, och målade naglarna för att lugna ner mig. Vi hade varit hem till varandra de där första gångerna; Då man inte vet om man ska slå sig ner på hans säng medan han väljer film, eller om man ska hjälpa honom att rota i hyllan. Man vet inte riktigt om man ska låsa sin dörr efter sig, eller bara stänga den. Hans hand hade för första gången sökt efter min medan vi satt sådär nära varandra i mörkret för första gången framför en film, ett leende spred sig längs mina läppar när min hand passade perfekt i hans. Våra läppar hade för den där allra första pirriga underbara gången möts efter att ha väntat på att en inte allt för bra film skulle ta slut; Han smakade svartavinbärstuggummi, hans läppar var mjuka och han höll min haka mellan sin tumme och pekfinger. Jag hade min hand på hans bröstkorg och kunde känna hans hjärtslag. De där söta godnattsmsen plingade var och varannan kväll upp i min mobil; De fina små orden som gjorde att jag somnade med ett leende på läpparna och dansade på små rosa moln i mina drömmar. Jag gillade ljudet av hans mörka stämma enkelt säga mitt namn och jag insåg att jag var förälskad.

Men som alltid har allt det bra ett slut. Ett slut som kom alldeles för tidigt och med en massa frågetecken. Och som gav ett litet sår i mitt dunkande hjärta.

tre års tankar och känslor i en låda

text från i höstas

Jag har en fin svart låda i mitt rum som är fylld till bredden, nästan så att locket knappt går på. I lådan ligger allt ifrån teckningar på mig och min familj som jag ritade när jag var liten, några blad ur en hej då och lycka till– bok från mitt dagis och några grattiskort från de senaste tio åren till utskrivna bilder från stunder jag tyckt varit värda att minnas, alla mina textblock där allt och inget skrivits och de ”böcker” jag skrivit i mina dar. Att öppna och gå igenom lådan är som en resa genom mitt förflutna, då allt känns som att det var en annan tid. Det finns bilder på mig och vänner jag knappt träffar längre, kramandes och stora leenden på våra läppar lyser upp de svartvita fotona. Det finns bevis på att jag en gång i tiden målade utanför linjerna och att jag alltid älskat att skriva små såkallade böcker. Men det som berör mig mest i den där lådan är den lilla runda cd-skivan det står Texter, PRIVAT. Sarah på och innehåller texter som dagbokstexter, diktliknande texter, texter överförna från papper till dator, skönlitterära texter och främst mina känslor nerprintade på innan tomma textdokument.

Jag brukar inte så ofta starta skivan och läsa allt som finns på den då en del ord fortfarande träffar helt rätt, fast så fel, i hjärtat. Det finns texter som visar hur arg jag var på livet då jag fick se hur orättvis det faktiskt var, efter att för en lång tid inte ha trott på ondska, när någon jag känt i hela mitt liv och vid sidan växt upp med inte längre fanns kvar hos oss, samtidigt som det finns texter som visar hur otroligt fint livet är när man går på en tom gata bredvid en speciell kille som håller en i handen. Det finns texter som berättar hur ont det gör i hjärtat när något, istället för kärlek, bara orsakar smärta och hur ont det gör i hjärtat av kärlek till vänner och systrar som alltid finns där för en när man behöver det som mest. Det finns texter som berättar hur det pirrar i magen och hur man blir knäsvag när ens läppar möter en annans. Det finns texter från då när ingen ens visste att jag skrev, till årsskiftet 10/11 då jag förde över texterna till skivan och raderade dom från datorn, just för att jag tyckte det var ett avslutat kapitel. Man har alltid fått höra att at some point måste man vända blad. Så det gjorde jag.

När jag för ett tag sedan startade skivan och började bläddra tillbaka, läste igenom varenda text, vartenda litet ord, kunde jag inte låta bli att vilja vara där igen, 15 16 17 år, och ändå känna något utöver det vanliga, och jag tänkte hur konstigt det är att en så stor del av mina tonår ligger där i den svarta lådan och liksom fortfarande finns kvar.

säg inte att det kanske är annorlunda denna gång, jag kommer inte tro dig

När…
…han skriver ”kan inte komma över idag, vi hörs imorgon”, du ser fram emot det men känner innerst inne att ni inte alls kommer höras imorgon, eller dagen efter, eller dagen efter det…
…ni vinkar av varandra, han hoppar in i sin bil och du går vidare och känner att det var sista gången ni sågs…
…du ger honom ett enkelt svar och får tillbaka två hjärtskärande ord och känner att det aldrig kommer bli detsamma som innan de där två orden…
…han föreslår att ni borde gå och se på bio tillsammans när filmen du vill se har premiär, men du vet att det är för långt in i framtiden för er…
…ni på sms säger godnatt och du känner att det mer var ett hejdå, ett farväl…
…han säger ”du får ha det så bra” i den tonen som fortsatt säger ”för vi kommer aldrig mer ses” i underton, och du har det inte alls så bra efter det…
…du ser hans ryggtavla lämna dig och vet att det var sista gången du fick känna den ryggen under dina händer…
…du kramar honom, kliver på bussen hem och har den oönskade känslan av att ni aldrig mer kommer ses…
…ni för första gången avslutar en konversation med ett ”vi hörs” istället för ”hejdå” och du innerligt hoppas att ni kommer göra det men känner att något är fel med ”vi hörs”…

vet jag hur det slutar.