tre års tankar och känslor i en låda

text från i höstas

Jag har en fin svart låda i mitt rum som är fylld till bredden, nästan så att locket knappt går på. I lådan ligger allt ifrån teckningar på mig och min familj som jag ritade när jag var liten, några blad ur en hej då och lycka till– bok från mitt dagis och några grattiskort från de senaste tio åren till utskrivna bilder från stunder jag tyckt varit värda att minnas, alla mina textblock där allt och inget skrivits och de ”böcker” jag skrivit i mina dar. Att öppna och gå igenom lådan är som en resa genom mitt förflutna, då allt känns som att det var en annan tid. Det finns bilder på mig och vänner jag knappt träffar längre, kramandes och stora leenden på våra läppar lyser upp de svartvita fotona. Det finns bevis på att jag en gång i tiden målade utanför linjerna och att jag alltid älskat att skriva små såkallade böcker. Men det som berör mig mest i den där lådan är den lilla runda cd-skivan det står Texter, PRIVAT. Sarah på och innehåller texter som dagbokstexter, diktliknande texter, texter överförna från papper till dator, skönlitterära texter och främst mina känslor nerprintade på innan tomma textdokument.

Jag brukar inte så ofta starta skivan och läsa allt som finns på den då en del ord fortfarande träffar helt rätt, fast så fel, i hjärtat. Det finns texter som visar hur arg jag var på livet då jag fick se hur orättvis det faktiskt var, efter att för en lång tid inte ha trott på ondska, när någon jag känt i hela mitt liv och vid sidan växt upp med inte längre fanns kvar hos oss, samtidigt som det finns texter som visar hur otroligt fint livet är när man går på en tom gata bredvid en speciell kille som håller en i handen. Det finns texter som berättar hur ont det gör i hjärtat när något, istället för kärlek, bara orsakar smärta och hur ont det gör i hjärtat av kärlek till vänner och systrar som alltid finns där för en när man behöver det som mest. Det finns texter som berättar hur det pirrar i magen och hur man blir knäsvag när ens läppar möter en annans. Det finns texter från då när ingen ens visste att jag skrev, till årsskiftet 10/11 då jag förde över texterna till skivan och raderade dom från datorn, just för att jag tyckte det var ett avslutat kapitel. Man har alltid fått höra att at some point måste man vända blad. Så det gjorde jag.

När jag för ett tag sedan startade skivan och började bläddra tillbaka, läste igenom varenda text, vartenda litet ord, kunde jag inte låta bli att vilja vara där igen, 15 16 17 år, och ändå känna något utöver det vanliga, och jag tänkte hur konstigt det är att en så stor del av mina tonår ligger där i den svarta lådan och liksom fortfarande finns kvar.

STUDENTEN 2012

Den 5 juni sprang jag ut på gamla torget, mitt på stan i Uppsala, och mötte föräldrar, systrar, mor- och farföräldrar, kusiner, fastrar och morbror med ett lyckorus i kroppen jag inte känt förut. Efter kramkalas, lyckoönskningar och med godsedjur, blommor och champagne runt halsen hoppade jag på ett flak och bokstavligt talat dansade loss och kände lyckan av att ha tagit studenten med mina klasskamrater. När vi cruisat runt i stan i ett par timmar sprang jag barfota och satte mig hes och med trötta ben samt fötter men fortfarande med ett leende på läpparna i bilen tillsammans med min tvillingsyster så körde papps hem oss där släktingarna väntade för att fira oss två studenter. När släkten åkt hem kom två närmsta vännerna sedan barnsben samt pojkvän till ena och det dracks mer champagne och laddades om för studentutgång!

En dag som alltid kommer att ge mig lycka och glädje bara av att tänka på!

swedish house mafia

24 November. Trots bra pendelförbindelser så checkar jag och två av de bästa jag har, min tvillingsyster som är som min bästa vän och min bästa vän som är som min syster, in på hotell mitt i stockholms stad för att sedan bege oss mot solna för att dansa, sjunga och bara gå helt wild till swedish house mafia! Sedan efter troligtvis grym spelning och säkert bra efterfest somna skönt i hotellsängar och vakna upp till hotellfrukosten morgonen därpå. Kan inte bli bättre. Något att se fram emot big time i ruskig hösttid senare.

Det där första blanka inlägget

I vanliga fall är ett blankt papper, eller ett blankt dokument, ett ställe som snabbt svämmar över med små svarta bokstäver när det hamnar i mina händer eller framför mig. Jag brukade säga att det inte fanns något speciellt jag varken var bra på eller hade som hobby – sporter har jag testet och tröttnat på under min uppväxt och sjunga eller spela något instrument gör jag inte för att skona resten av världen, men när jag får ett blankt papper eller dokument framför mig så märker man snabt vad det är jag brinner för. Jag har skrivit sedan jag lärde mig skriva när jag var knappt sex år, till en början var det små sagoböcker som skapades vid mormor och morfars köksbord med färgade papper och kritor, dagböcker där det mest stod att jag lekt med min tvillingsyster och kusin och när jag blev lite äldre skrev jag ”romaner” i textblock i hopp om att de skulle bli över hundra sidor långa. På senaste år har det blivit mycket texter med översvämmade både hela och trasiga känslor hit och dit och dagbokstexter om hur härligt det är att kyssa någon man tycker om eller hur hjärtat brister av kärlek när man är omsvärmad av vänner, på de där blanka ytorna samt en början på något jag drömt om sedan jag fann tjusningen med att skriva – att faktiskt ge ut en bok. Vem vet, en dag kanske mina fyllda blanka blad läses av andra?

Men när det gäller denna blanka yta, ett första inlägg på en blogg brukar det förbli blankt ett tag. En av mina närmsta vänner skaffade blogg för första gången idag (till skillnad från mig som hoppat från ena bloggen till andra) och frågade mig vad man skriver i ett första inlägg, vi båda tyckte att ”hej hej välkommen till min blogg” kändes lite lamt och kom inte direkt fram till något bra. Men jag känner ändå att detta blev en ganska bra början och nöjer mig med den. Det är ju inte min första blogg, utan bara en ny start och även en del gammalt kommer säkerligen komma upp, så detta inlägg kanske inte ens ses som första så länge till.

säg inte att det kanske är annorlunda denna gång, jag kommer inte tro dig

När…
…han skriver ”kan inte komma över idag, vi hörs imorgon”, du ser fram emot det men känner innerst inne att ni inte alls kommer höras imorgon, eller dagen efter, eller dagen efter det…
…ni vinkar av varandra, han hoppar in i sin bil och du går vidare och känner att det var sista gången ni sågs…
…du ger honom ett enkelt svar och får tillbaka två hjärtskärande ord och känner att det aldrig kommer bli detsamma som innan de där två orden…
…han föreslår att ni borde gå och se på bio tillsammans när filmen du vill se har premiär, men du vet att det är för långt in i framtiden för er…
…ni på sms säger godnatt och du känner att det mer var ett hejdå, ett farväl…
…han säger ”du får ha det så bra” i den tonen som fortsatt säger ”för vi kommer aldrig mer ses” i underton, och du har det inte alls så bra efter det…
…du ser hans ryggtavla lämna dig och vet att det var sista gången du fick känna den ryggen under dina händer…
…du kramar honom, kliver på bussen hem och har den oönskade känslan av att ni aldrig mer kommer ses…
…ni för första gången avslutar en konversation med ett ”vi hörs” istället för ”hejdå” och du innerligt hoppas att ni kommer göra det men känner att något är fel med ”vi hörs”…

vet jag hur det slutar.